farfar.. :<
Blev helt vänt igår.. Runt klockan 00.00 kom mamma in och sa att jag skulle följa med för farfar låg inne på sjukhus.. Jag tänkte att det säkert skulle ordna sig, det gör det alltid i vår släkt, men saker går inte alltid som man har tänkt sig.. Farmor ringde igen i bilen på väg mot Stockholm och berättade att han hade en blödning i lillhjärnan, och att det inte var stor chans alls att han skulle klara sig.. Jag bröt ihop i bilen, och det har jag gjort de senaste 9 timmarna. Vi fick åka dit, sitta och prata, träffa farfar som låg, och kan inte andas, en resperator hjälper honom, han kan inte röra sig, han har slangar i sig överallt.. Har vi tur kanske han kunde höra oss, det hoppas vi på. Det känns fan inte riktigt.. Han var på pappas jobb i typ fredags, han var glad, han har alltid vart det, aldrig haft något fel, bara ont i huvudet, men det har han haft hela livet sa farmor, men denna gången blev det annorlunda.. Han skulle gå upp som vanligt och gå och lägga sig, men sedan när farmor kom upp så låg han där.. Farmor trodde han skämta, men nej.
Fyfan. Man tänker bara tillbaks, när man var mindre, när farfar lekte med en, han älskade barn. När vi alltid varje jävla påsk kastade krona i ägg, och både han och jag visste att jag skulle gå med vinst, det var liksom grejen.
Alla saker han alltid köpte, allt som var billigt och fyndigt.. Hans maträtter han tog med från sitt hemland till Sverige, fan.
Förlåt farfar, för jag tvekade när ni frågade om jag ville följa med i sommar till Tyskland, förlåt för jag aldrig svarar på telefonen när ni ringer, förlåt för mina misstankar om dig..
Jag klarar fan inte av att se pappa, det går fan inte, tänk er själva att mista eran pappa, som ni vuxit upp med, som lärt er en massa, som alltid varit där. Det gick så fort, han har aldrig vart sjuk innan, men sen så poff, så låg han där, medvetslös.
Det blir inget sånt längre, ingen farfar som kommer med fyndiga saker som han vill att vi ska se, nu är det bara farmor som kommer, och hon är ensam hemma också..
Första gången jag förlorar en nära släkting, det sjukaste är att man vet själv att man inte kommer få se honom mer, inte höra hans tyska brytning på svenska. FARFAR ;<
FAN JÄVLA PISSKIT
Inte fan hjälper tårarna, ingens gör det, kunde det inte bara vara som i film att han vaknade av farmors och pappas ord när han låg där i sängen?
Och jag tycker synd om resten av familjen som inte vet om det ännu, mina syskon, ja alla. Jag är jävligt nöjd att jag åkte med och var med på sjukhuset de där 6 timmarna, det var lätt värt det, istället för att bli hemskjutsad någon annanstans. Ikväll ska vi tydligen dit igen, då är faster och hennes kille där.. Min faster är gravid, hennes barn får aldrig se farfar, farfar får aldrig se sitt barnbarn från andra sidan (dvs inte pappas barn).
Ett mirakel kan hända, jag tror på det, men tyvärr är det så extremt låg chans, och kommer han tillbaks kan han ha tappat talförmågan, eller rörelseförmågan, och det vill inte farmor, inte någon, så vill han inte heller leva.
Jag kan tänka mig pappa och min faster, skulle fan aldrig klara av det, allt de har gjort tillsammans med sin pappa, men som nu är borta.
Jag borde sova, men eftersom jag inte somnar lätt, speciellt inte på dagarna, och eftersom jag har allt denna skit i huvudet kommer det inte heller gå. Varför just honom? Varför kunde det inte bara vart en vanlig jävla dag i skolan? Finns ingenting man kan göra åt det.. Förlåt för jag inte spenderade tillräckligt med tid när jag blev större.
Jag bara satt där inne och troligtvis spelade, jävla liv.
Sie werden immer in meinem Herzen sein, Großvater. Du som upplyste mig om tyska, du som kom hit och regerade som Enz, du som kom på kejsarsvin. Kom tillbaks.. You'll just remain in our hearts now on..
Jag var glad igår, alla var glada igår, innan detta hände. Farfar var helt normal, gled runt hela dagen och bara var Helmut. Nu blir det aldrig riktigt som förr.
R.I.P. Helmut Enz, mein Großvater
Finns mycket man vill säga, men inte kommer på, fa-an :(
Fyfan. Man tänker bara tillbaks, när man var mindre, när farfar lekte med en, han älskade barn. När vi alltid varje jävla påsk kastade krona i ägg, och både han och jag visste att jag skulle gå med vinst, det var liksom grejen.
Alla saker han alltid köpte, allt som var billigt och fyndigt.. Hans maträtter han tog med från sitt hemland till Sverige, fan.
Förlåt farfar, för jag tvekade när ni frågade om jag ville följa med i sommar till Tyskland, förlåt för jag aldrig svarar på telefonen när ni ringer, förlåt för mina misstankar om dig..
Jag klarar fan inte av att se pappa, det går fan inte, tänk er själva att mista eran pappa, som ni vuxit upp med, som lärt er en massa, som alltid varit där. Det gick så fort, han har aldrig vart sjuk innan, men sen så poff, så låg han där, medvetslös.
Det blir inget sånt längre, ingen farfar som kommer med fyndiga saker som han vill att vi ska se, nu är det bara farmor som kommer, och hon är ensam hemma också..
Första gången jag förlorar en nära släkting, det sjukaste är att man vet själv att man inte kommer få se honom mer, inte höra hans tyska brytning på svenska. FARFAR ;<
FAN JÄVLA PISSKIT
Inte fan hjälper tårarna, ingens gör det, kunde det inte bara vara som i film att han vaknade av farmors och pappas ord när han låg där i sängen?
Och jag tycker synd om resten av familjen som inte vet om det ännu, mina syskon, ja alla. Jag är jävligt nöjd att jag åkte med och var med på sjukhuset de där 6 timmarna, det var lätt värt det, istället för att bli hemskjutsad någon annanstans. Ikväll ska vi tydligen dit igen, då är faster och hennes kille där.. Min faster är gravid, hennes barn får aldrig se farfar, farfar får aldrig se sitt barnbarn från andra sidan (dvs inte pappas barn).
Ett mirakel kan hända, jag tror på det, men tyvärr är det så extremt låg chans, och kommer han tillbaks kan han ha tappat talförmågan, eller rörelseförmågan, och det vill inte farmor, inte någon, så vill han inte heller leva.
Jag kan tänka mig pappa och min faster, skulle fan aldrig klara av det, allt de har gjort tillsammans med sin pappa, men som nu är borta.
Jag borde sova, men eftersom jag inte somnar lätt, speciellt inte på dagarna, och eftersom jag har allt denna skit i huvudet kommer det inte heller gå. Varför just honom? Varför kunde det inte bara vart en vanlig jävla dag i skolan? Finns ingenting man kan göra åt det.. Förlåt för jag inte spenderade tillräckligt med tid när jag blev större.
Jag bara satt där inne och troligtvis spelade, jävla liv.
Sie werden immer in meinem Herzen sein, Großvater. Du som upplyste mig om tyska, du som kom hit och regerade som Enz, du som kom på kejsarsvin. Kom tillbaks.. You'll just remain in our hearts now on..
Jag var glad igår, alla var glada igår, innan detta hände. Farfar var helt normal, gled runt hela dagen och bara var Helmut. Nu blir det aldrig riktigt som förr.
R.I.P. Helmut Enz, mein Großvater
Finns mycket man vill säga, men inte kommer på, fa-an :(
Kommentarer
Postat av: Annicka
Du skriver jätte bra Johan. Får tårar i ögonen. Det är bra att skriva av sig sin känslor. Tänker på hela er familj. Kram
Trackback
